Det är detta som kallas livet
Idag är jag ledsen.
Som ni har märkt har jag inte skrivit mycket under hösten.
Det beror på att min pappa har varit dålig. Det började med en ambulansfärd till sjukhuset några dager efter min femtioårsdag. Stroke, hjärtstopp och en "tia", sa de när han kom in.
Pacemaker och massor av mediciner som skulle kunna ta kål på en elefant...men inte på min pappa.
Tio veckor har gått. Tio kaotiska, veckor och idag har man konstaterat en hjärntumör som inte går att göra något åt.
Idag fick vi inte besöka honom för han var "orolig". Han vill bara hem. Hem till kor, traktorn, skogen och allt annat som gör honom till en hel människa.
Låt mig bara vara ledsen en stund så kommer jag att skriva igen.
Det är detta som kallas livet.