Jag blir så glad...

....varje gång Portilas yngsta invånare kommer på besök.
Hon bor inte mer än några hundra meter från mig och när hon kommer blir det fest.
Frusna hallon, en macka på trappen och massor av smöriga pussar till efterrätt.
Sådana små stunder, oavsett om besökarna är mini eller något lite större, är värt mycket.
 
Idag försökte jag förresten att bränna ner huset. Långkok gör jag titt som tätt. Idag hade jag för mycket i huvudet så jag glömde helt bort den puttrande älgsteken på spisen. Om det gick bra??
Ja, som jag har gnott i kväll för att få bort lukten. Och jag gör inte om det....på ett tag.